Nr 2-3/2016 • Povel Ramel • Anna Maria Lenngren • Gustaf Fröding • Besök författarhem

Povel Ramel – flugighetens mästare

ParnassPovelnummerSommarnumret av Parnass är en Povel Ramel­special. Därmed sällar sig Povel till den skara litterära storheter som tidigare varit föremål för tidningens temanummer som till exempel Birger Sjöberg, Britt G. Hallqvist och senast Carl Michael Bellman.

Bortåt tusen låtar har Povel komponerat och/eller skrivit text till. Naturbarn, Sorglösa brunn, The Gräsänkling Blues, Ta av dej skorna och många andra nummer är välkända och tillhör den svenska kulturskatten.

Povel Ramel är helt klart en del av vår samtidskultur, men också redan en del av vårt kulturarv. Som tolvåring fascinerades jag av killen som sjöng om exotiska saker som kokosnötter och det var otroligt spännande att vuxna kunde bete sig som i Gräsänkling Blues!

Det finns så mycket i Povels musik och texter som man kan relatera till sig själv. Jag kan till exempel inte låta bli att undra om min egen farmor någonsin åkte skridskor på Nybrovikens is. Kanske gjorde hon det som ung?

Senare i livet har jag hört och sett Povel flera gånger på Cirkus i Stockholm. Povel Ramel har nydanat vårt språk och är förebild för så många under lång tid, på samma sätt som Taube, Bellman och andra. De tillhör alla vår kultur och vår litterära kanon! Det är roligt att Povels barn Mikael och Lotta Ramel fångat upp hans flugighet som Ramels Naturbarn, som vi kan höra runtom i Sverige i sommar!

Catharina Söderbergh, redaktör


Povel Ramel, en "scensation"!


Lennart Andreasson

Sjuttonåringen satt på Folkans scen i Stockholm och gäspsjöng En sömnig serenad till eget pianoklink. Året var 1939, och Povel Ramel var en av talangerna i Aftonbladets amatörrevy ”Vi som vill opp”. Få anade att den blide tonåringen drygt ett decennium senare skulle förnya revykonsten och bli scengigant.
PovelFlugig
Läs artikeln Povel Ramel, en "scensation"!

Sjuttonåringen satt på Folkans scen i Stockholm och gäspsjöng En sömnig serenad till eget pianoklink. Året var 1939, och Povel Ramel var en av talangerna i Aftonbladets amatörrevy ”Vi som vill opp”. Få anade att den blide tonåringen drygt ett decennium senare skulle förnya revykonsten och bli scengigant.

Povels artistkarriär fortsatte raskt, via radiotokigheter, flängande i folkparker och nyårsrevyer i Stockholm och Malmö fram till mötet med före detta svajmastartisten Felix Alvo, 1951. De arrangerade ”Ramelbuljong” tillsammans, en sorts flugiga scengalor tillika embryon till vad som komma skulle. Herrarna beslöt slå ihop sina påsar. ”Jag tar hand om allt tråkigt”, sa Felix och menade bruna kuvert och annat stök. Povel fick allt roligt på sin lott, skriva, komponera och agera. En ny revyform och ett dominerande nöjesbolag väntade bakom hörnet.

”Inte revy men Knäppupp!”. Povel kom på ordet vid morgonens påklädning!  Just så skulle den planerade scenföreställningen kallas. Det låg en poäng i det, då den skulle hålla sig över alla bälten med råge. Snusk och plumpt var bannlyst liksom sega politiska poänger. I stället skulle Ramelska adelsmärken som musikalitet, pastisch, parodi och ordekvilibrism fira triumfer.
PovelIni1

Den 10 oktober 1952 var det premiärdags på Cirkus i Göteborg. ”Akta huvet” hette knäppuppen, vilket var välmotiverat med tanke på allt crazyartat som hände. Och Povel gjorde entré på stållina över publikens huvuden. SUCCÉ blev det! Povel ansågs ha lanserat något så genialt som en revy som drev med revyn. Det konstaterades att ”genom att förlöjliga det vi tycker om kan Povel lära oss vad vi inte ska tycka om”. Nummer som Den gamla restaurangtrion och parodin på orerande jazzdocenter, Jazzkåsören, fick stormande applåder.

På nyåret flyttade knäppuppen till Folkan i Stockholm, och kommande sommar blev det turné runt Sverige i ett inköpt tält. Det köades, jublades och applåderades överallt där tältet gjorde nedslag. Så skulle det förbli ytterligare 15 somrar!

Knäppupp var nu etablerad. Men Povel hade inte tänkt bli någon evighetsmänniska på scenen. Han beslöt ransonera sig, scenjobb ena året och rekreation och ”leta idéer” det andra. Mellanåren fick andra ta hand om! På det viset gjorde han ”come back” vartannat år!

Det blev nya knäppupper åren 1954-55 och 1956-57, ”Denna sida upp” respektive ”Tillstymmelser”. Povels revykonst höjdes till skyarna. På skolgårdar gastades det ”inte saaaant” när Povels oblyge vårpoet i Siskorna i björken imiterades. Alla som hade råd köpte Knäppuppskivor med Alla har vi varit små och Balladen om Eugen Cork från ”Denna sida upp” och Naturbarn, Sorglösa brunn och Fat Mammy Brown från ”Tillstymmelser”.

Någon fjärde knäppupp fick publiken inte se. Nej, Povel ville annat när en ny scengrej skulle till1958-59. Musikal skulle det bli, och ”Funny boy” skulle den heta. Tillsammans med Hasse Ekman skrev Povel librettot och själv stod han för musik och vistexter. ”Funny boy” (egentligen Jonathan Blake) var en avdankad TV-stjärna, spelad av Povel, som gjorde resor bakåt i tiden till spökhus, sjörövarkrog och sagorike. Musikalen blev lång, alltför lång, och kritiken halvdålig. Komprimerad och mer ”funny” blev den däremot en fullträff i tältet sommaren 1959. Flera klassiska Povellåtar fanns med, styvt arrangerade av Bengt Hallberg, Tänk dej en strut karameller, The Purjolök Song, Svarta Malin, Banne mej, Skratt.

Sextiotalet kom och Povel ville åter pröva något nytt. Nu blev det en revy i det mindre formatet, 1960-61. ”Alla 4” fick den heta då enbart ”järngänget” Ramel/Borg/Ljung/Bergkvist stod på scenen. Till sommarturnén anslöt Hasse Alfredson varför namnet då ändrades till ”Semestersångarna”. Povel berömdes stort för sina pastischer på Birger Sjöberg, kallad Sommartrivialiteter, och Carl Michael Bellman, kallad Torstigste bröder. I revyn skrattades det även åt en pensionerad stins, Karl Nilsson, som tradigt berättade om sitt ointressanta liv.

 ”I tio år jämnt har vi flyttat vårt tält”! Att fira jubileum hör till och 1962-63 fyllde Knäppupp 10 år. Det blev ”Jubileumsknäppuppen Dax igen” på Idéon och i tältet. Några nummer, bl a den gamla pangsuccén Den gamla restaurangtrion, kördes ånyo, samtidigt som Brita Borg skojade med exporten av schlagersångerskor till Tyskland i Die Borg. Povel själv var magplågad Mallorcaresenär i Liten turistflamenco.

Povel hotade efter 10-årsfirandet med att lämna scenen för att enbart skriva, men turligt nog fick han så småningom abstinensbesvär. Det samarbete han hade med Beppe Wolgers åren 1964 och 1965 medförde i alla fall att hans lyriska ådra stärktes, vilket främst märktes i den fina hyllningen till Darwin och utvecklingsläran i revyn ”Ta av dej skorna”. Däremot blev revyn ”Ryck mej i snöret” en flopp och fick omarbetas. Detta hade åtminstone det goda med sig att Povelvisan Varför är där ingen is till punchen tillkom, med en social text värdig Ivar Lo.

Så återkom Povel till scenen 1966 i en av hans mest snillrika produktioner, ”På avigan”. Povel geniförklarades än en gång, och revyn betecknades som ett underhållningskonstverk. Revyn innehöll tre nummer som betecknas som de främsta han skrivit, den vemodiga Den sista jäntan, tolkad av Monica Zetterlund, hyllningen till musikens mästare, Håll musiken igång, och folkviseeposet Birth of the gammeldans.

I det samhällsklimat som rådde när 60-talet nalkades sitt slut tycktes så hela Knäppuppepoken vara till ända! En rivningshysteri stod för dörren och i Stockholm var det dags för omstöpning av hela nedre Norrmalm. Husen runt Brunkebergstorg skulle bort och då även Knäppupps hjärtpunkt, Idéonteatern. I denna miljö totade Povel Ramel och Beppe Wolgers 1968 ihop Knäppupps svanesång, ”De sista entusiasterna” (”Sommarentusiasterna” i tältet). Det blev en värdig avslutning med debut för norska yrvädret Wenche Myhre. Det suveräna titelnumret De sista entusiasterna, som hon och Povel sjöng, är klassat som ett av Povels främsta.

En nöjesteater gick således i graven 1968. Givetvis sörjdes det och visst fanns planer på att åtminstone resa runt i tältet. Dessa dog definitivt när Felix Alvo hastigt avled 1974.

Povel fortsatte nu med scenarbeten i både det mindre och större formatet. Det blev två shower ihop med Wenche Myhre 1969-70 och 1974, med natur och kärlek som teman, ja ni minns väl rappen Jag diggar dej! ”PoW-showerna är bland det bästa Povel gjort” påstår somliga. Andra placerar hans pianoshower med ”Sven Olsons trio” högst. I dessa kunde han använda sig av en minirepertoar som måhända inte passade någon annanstans och dessutom visa upp sitt virtuosa pianospel.

Jubileumsåret 1972 blev det stor och bejublad show på Berns, KaRAMELlodier och 1981 en revymusikal, Minspiration, på samma scen. Den sistnämnda fick först dålig kritik, men stöptes om varpå publiken tog den till sig. Och musiken var som vanligt formidabel, Den allra bästa musiken kommer självmant.

På ålderns höst blev det även nya revyer, några i retrospektiv anda. Povel och Hasse Alfredson satte upp Tingel Tangel på Tyrol ihop 1989, där miljön och människans livsvillkor stod i centrum. Själv återkom Povel med Knäpp igen, 1992, och Kolla klotet, 1996, där han jobbade ihop med yngre artister. Han började så smått gå mot de 80 men förtröttades inte. Som om inget hade hänt blev det konserthusturné 2000 med just detta namn; Wenche Myhre och Putte Wickman var hans scenkamrater. Och de sista åren av sitt liv blev det artistisk sammanfattning i pratshower, först utan musik och sedan med. De fick namnen Pratstund med Povel respektive Povel á la carte. Den sista showen gick av stapeln i London i april 2007.

Ett ”scensationellt” långt artistliv tog slut 5/6 2007. Räknat från scendebuten 1939 blir det nästan 70 år långt. Povel älskade sin publik, och den älskade honom, scengiganten, perfektionisten, kompositören, pianisten, ordlekaren, parodikern m m. ”Jag är i grunden en oerhört loj person”, sa han om sig själv. Nervositeten föll av honom redan 1939. Han behärskade konsten att vila i sitt eget uttryck. Hur många artister kan det idag?

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

PovelBritaBorg

Povel Ramel och jazzen


Jan Bruér

Sitt sista offentliga framträdande gjorde Povel Ramel för svensk publik i London den 3 april 2007. Han inledde konserten med två sentida självbespeglande alster, den dagsaktuella Det är ett härligt yrke jag har valt och den återblickande Det uppstod jazz.
Läs artikeln Povel Ramel och jazzen

Sitt sista offentliga framträdande gjorde Povel Ramel för svensk publik i London den 3 april 2007. Han inledde konserten med två sentida självbespeglande alster, den dagsaktuella Det är ett härligt yrke jag har valt och den återblickande Det uppstod jazz

Jag ropa' hej till tidens stenkakeidoler,
kom lyss till Östermalmsgatans Fats Waller!
Sen visa' jag min mästarklass,
en ball synkop i vänster tass,
och tyckte därvid att det uppstod jazz.

 I plugget där man snärjer barn
med idrottens förförargarn
blev jag i stället fångat av ett bass.
Vi satte rubbet på ett kort,
spelte högt och hårt och fort,
och tyckte därvid att det uppstod jazz.

---

(Vers 2 och 3, av 4, ur Povel Ramels  nya text till den gamla standardlåten I can't believe that you're in love with me komponerad av Jimmy McHugh)

Hade Povel ett olyckligt kärleksförhållande till jazz? Han påpekade då och då att han aldrig betraktat sig som jazzartist, han tyckte att hans pianosolon var lite väl enkla i förhållande till flera av våra främsta jazzmusikanter. Men det var många i publiken som betraktade honom som en av landets svängigaste pianister. Och var går gränsen mellan jazz och inte jazz?! Povels ödmjuka attityd visade att han högaktade jazzmusiker.

PovelIni2

Hans förhållande till jazz var inte olyckligt - kärleken var besvarad!

För ett mindre antal år sedan var han, ovanligt nog, en av huvudartisterna på Ålands jazzfestival - med en så positiv publikrespons att han själv blev förvånad och glatt överraskad. Därefter dök han under sina sista år upp på det ena jazzevenemanget efter det andra, Skansens Blue Monday-jazz, Sandviken Big Bang osv.

Det var en självklarhet att en stor del av jazzpubliken uppskattade hans sätt att leka med melodier, rytmer och ord.

Fats Waller var alltså en av barndomsidolerna, det märktes ofta i Povels sätt att sjunga och spela piano. Många av hans låtar hade direkt jazzkaraktär, ibland något skruvat pastischartat, eller till och med parodiskt:

Invitation to a jumpy session party (en av hans få låtar med engelsk text)

The big juleblues

En trumpet, en klarinett och en gammaldags bas, reviderad till Den busiga basunen (en högst egen text till Jazz me blues)

One Hundred per cent All American, skriven - på svenska! - för Alice Babs

Min lilla bebopknopp,  också den skriven för Alice Babs

Sjung jazz, ett ledmotiv i en Knäppuppfinal, som artade sig till en lustfylld Jazz At The Philharmonic-variant, med Brita Borg i svängnumret Fat Mammy Brown liksom en annan jazzsvit ur 90-talets show Kolla Klotet, som innehöll nummer som Buddy Bolden-anspelningen Tack Kung Karneval och den modernistiskt förföriska En blå ton (”I tonernas gråzon”), skriven för Anne-Lie Rydé.

Som improviserande jazzpianist kunde han ibland överraska med ett rivigt solo, till och med i den gamla Ernst Rolf-schlagern Min vår är din vår (finns bevarad från en Berns-show 1979). Men som den Ramel han var drog han sig inte för att också göra parodiska framträdanden. Exempelvis i radioprogrammet Jazzmikroskopet i början av 50-talet då musikgenrens eterpresentatörer fick sig en tung känga i form av ett kåseri om (fiktive) saxofonisten Cooleridge Candy, där Povel, lätt förklädd till fnösktorre jazzdocenten Waldemar Eriksson Häpen, hade letat fram kuriösa musikillustrationer ur sitt mest undangömda skivarkiv.

Povel hävdade alltid att ingen parodi blir lyckad om man inte samtidigt har någon sorts kärleksfullt förhållande till det utsatta objektet. Och det är klart att han, liksom vi alla, diggade Cooleridge Candy - till max!

I hela sitt liv samarbetade han med våra främsta jazzmusiker. Povel, 19 år, och Arne Domnérus, 17 år, skivdebuterade med Embassy Sextett i Povels Vårt eget Blue Hawaii 1942, och samma låt spelade de in ungefär 50 år senare, i en än mer svängig version på CD:n Återbesök i holken (1991).

På samma skiva finns Underbart är kort, där Povel sjunger till Red Mitchells bas i förgrunden och Anders Eljas stråkar i bakgrunden. Några dagar före denna inspelning träffades Povel och Eljas hemma i Reds våning på Artillerigatan för att göra ett upplägg. Red och Povel intygade varandra ömsesidig uppskattning. Inte så konstigt, eftersom båda hade ett högt utvecklat sinne för hur ord bäst kan kombineras med toner och ackord. Det kändes som samarbetet skulle kunna ha fortsatt, men Red lämnade oss och jordelivet kort efteråt.

Den låten, Underbart är kort, har blivit en svensk standard, inte minst i Monica Zetterlunds version, med läckert pianospel av Povels egen favorit Leif Asp. Men bäst tyckte nog Povel om Monicas tolkning tillsammans med Bengt Hallberg vid pianot i ett Club Jazz-program på 80-talet – hoppas den finns sparad i radioarkivet!

Samarbetet med den mästerlige arrangören Bengt Hallberg var Povel lycklig över. Det började på 50-talet då Bengt av kontraktsskäl fick kalla sig Bent Hall på skivomslag och etiketter och fortsatte med geniala orkesterarrangemang till flera av de stora revyerna, Funny Boy, Ta av dej skorna, På avigan, De sista entusiasterna etc. Sinatra hade sin Nelson Riddle, Povel höll samma klass med Hallberg vid dirigentpinnen.

Det var 30-talets gladjazz han ständigt återvände till. Men det hände att han uppsökte mer sentida jazzuttryck. Vid ett New York-besök omkring 1960 blev han starkt berörd av Charles Mingus lösgjorda musik på en klubb. Märktes det i hans produktion? Nja, knappast, även om Birgitta Andersson i sketchen Nötskalet påminner Povel om att hon inte fått tillbaks en utlånad Mingus-platta. I den klart jazziga revyn På Avigan (1966-67) sjöng Gals & Pals en rivig låt, OK, hit med stålarna, som mycket väl skulle kunna vara inspirerad av Mingus, typ Boogie Stop Shuffle.

Det förekom att Povel inte bara var lättsamt underhållande, ibland pekade han på företeelser med en bekymrad glimt i ögat, men på sitt eget underfundiga sätt. De sista två verserna ur Droppen från New Orleans får avsluta också dessa minnesord över den älskade jazzartisten Povel Ramel:

 ---
Numer glöden från Södern
som värmt oss i moll och i dur,
den tycks ha avgått med döden
och kvar står lyssnar’n döv och dårad
sen musiken hans är spårad ur –

Nu råder rocken, disco-dunken och punken!
De’ e’ bara ljudnivån som inte är sjunken!
Av ursprungsjazz är sista klunken utslunken –
Tomt i bunken!
Nån jäkel har druckit opp’en

Detta är en lätt bearbetning av en minnesartikel som författaren skrev efter Povel Ramels död den 5 juni 2007 och som publicerades i jazztidskriften Orkester Journalens augustinummer.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!


Kurt Mälarstedt

På tre av de låtar som Povel Ramel spelade in 1948 i Attiksalen (nuvarande Aulinsalen) i Stockholms konserthus medverkar Susanna Gillgren. En av dem, ”Det regnar på vår kärlek” är en av Povel Ramels mest finstämda. Det är inte så underligt, den är skriven direkt till henne. Ett år senare gifte sig Povel Ramel med denna Susanna, som är barnbarn till miljonären och konstmecenaten Ernest Thiel (1859­1947), dotter till arkitekten Ragnar Östberg (1886­1945) och som just fyllt 96.
PovelSusanna
Läs artikeln Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!

På tre av de låtar som Povel Ramel spelade in 1948 i Attiksalen (nuvarande Aulinsalen) i Stockholms konserthus medverkar Susanna Gillgren. En av dem, ”Det regnar på vår kärlek” är en av Povel Ramels mest finstämda. Det är inte så underligt, den är skriven direkt till henne. Ett år senare gifte sig Povel Ramel med denna Susanna, som är barnbarn till miljonären och konstmecenaten Ernest Thiel (1859­-1947), dotter till arkitekten Ragnar Östberg (1886­-1945) och som just fyllt 96.

Om det regnar på vår kärlek,
vad gör det dej och mej.
Den har livstids garanti och krymper ej.

Så sant. Kärleken höll. Äktenskapet varade, i nästan 60 år, till Povel Ramels död 2007. Det finns en liten blinkning till deras romans också i ”Dom små små detaljerna”, som spelades in vid samma tillfälle. En man (Povel) kommer in i en uraffär för att köpa en klocka. Expediten (Susanna) beskriver en viss klocka som ”ett gediget arbete” varpå mannen förstås undrar om hon inte är ett gediget arbete själv, när allt kommer omkring.

Den tredje låten heter ”Gullet” och handlar om en matte och en husse som gullar löjligt med sin hund. Susanna Ramel gör helt klart att hon inte alls uppskattar denna låt, till skillnad från de två övriga.
-Jag tyckte inte att den var rolig. Jag tyckte att den var gräslig, helt enkelt, säger hon.
PovelIni3
Vi talar om detta och annat på en terrass till det korttidshem på Lidingö där hon vistas efter att ha fallit och brutit lårbenshalsen. Hon formulerar sig underhållande, ofta drastiskt och med en timing som inte döljer hennes komiska begåvning.

Har du förlikat dig med ”Gullet” nu?

-Nej, varför skulle jag göra det?
Romansen mellan Susanna Gillgren och Povel Ramel började inte helt komplikationsfritt. När de träffades var hon gift med konsthantverkaren och silversmeden Sven Arne Gillgren. (Det var för övrigt han som började kalla Stockholms stadshus ”Ragges stuga”, inte Povel Ramel, som ofta hävdas.) Paret hade två små döttrar.

Namnet Ramel uppmärksammade hon våren 1945. Hon var då gravid med dottern Marianne och hade tagit en paus i sitt engagemang i baletten på Södra Teatern vid Mosebacke torg, där hon varit verksam sedan början av 1940­talet. I stället arbetade hon i Svala & Söderlunds musikaffär i Konserthuset i Stockholm. Povel Ramel hade just slagit igenom med ”Johanssons boogie­woogie vals”.
-Jag jobbade några timmar per dag. Jag hade Marianne i magen – och jag var så trött på att sälja den där vidriga ”Johanssons boogie­woogie vals” – det var det enda de frågade efter. Då kände jag inte Povel Ramel, men jag framförde vissa kommentarer om honom. Jag tyckte vissa saker var märkliga. För det första kan man inte heta så, det går bara inte att heta Ramel, sa jag. Han heter i alla fall så, och han är väldigt rolig, tyckte Sven Arne. Så han försvarade ju Povel.

Några år senare hade Povel Ramel blivit kapellmästare för orkestern på Södra teatern – och han spanade in Susanna Gillgren som den sötaste flickan i baletten. Dessutom sjöng hon ibland, och balettmästaren Aage Larsen gav henne gärna solon om det fanns plats för sådana i baletten.
Jag fick göra egna piruetter, men jag var ju ingen operadansös precis. Jag var underhållningsdansös, noterar Susanna Ramel nu.

Det började med att Povel Ramel följde henne till porten, hon bodde i Gamla Stan. Så småningom insåg de att de blivit kära i varandra. Det var både roligt och besvärligt och förväntansfullt och tråkigt, allt på en gång, sade hon i en intervju i Dagens Nyheter i höstas. Komplicerat alltså. Situationen löste med att paret Gillgren skiljdes. Så småningom flyttade paret Ramel in i ett stort hus på Lidingö.

Vad hos Povel Ramel föll du för?
- Det är en fråga som är väldigt svår att besvara. Men vi skrattade väldigt mycket åt samma saker. Och jag var intresserad av den slags musik som han företog sig. Vi spånade lite ihop, även om jag inte var med i något radioprogram eller så. Det dög jag inte till.

Tyckte han att du inte dög?
- Förmodligen. Annars hade han väl satt in mig där. Eller också gjorde han det inte med hänsyn till familjeomständigheterna.

Redan sommaren 1948 hade Susanna och Povel blivit ett par, om än inofficiellt, och hon följde honom, Martin Ljung och Crazy Carlsson på en folkparsturné, berättar Staffan Schöier och Stefan Wermelin i sin utmärkta bok ”Yrke Povel Ramel. Inte en biografi” (2011):

- Susanna var inte helt förtjust i turnélivet. Visst hade de kul, och Povel och hon fick vara tillsammans, men hon ville hellre vara med barnen som passades av hennes mamma. Lyckligtvis tog det inte så lång tid innan den nya relationen var etablerad och Povel togs emot av Susannas familj.

I januari följande år föddes parets son Mikael. Sedan de hade gift sig i oktober samma år började Povel Ramel på allvar skapa för scenen, Knäppupp­revyer och mycket annat. Jätteroligt och jättespännande, meddelar Susanna Ramel.

Var du med i själva skapelseprocessen?
- På sätt och vis, vissa saker spelade han ju upp när han ansåg att hans alster var lyssningsbara, men andra saker ville han inte spela upp för att de inte var färdiga. Och jag lyssnade verkligen.

Självklart sa hon alltid vad hon tyckte.

Och vad sa han om du inte tyckte att det han skrivit och komponerat inte var så bra?
- Jag tror inte att han gick ned för räkning, precis. Han tyckte bara att det var roligt om man kunde förklara varför något inte var bra.

Var han intresserad av idéer som du kunde ha?
- Han snappade väl upp både det ena och det andra. Han var mycket beroende av att höra annan musik. Om det inte var klassisk, förstås. Han ville inte höra för mycket av klassisk musik, för då skulle han tycka att hans egen musik inte var värd att över huvud taget framträda med.
Susanna Ramel sticker inte under stol med att hon ogillade ”Den sista jäntan”, som Povel Ramel skrev för Monica Zetterlund 1967 – den som handlar om Pål i Backen, Krumme Nicka, Tjuvsta-Jon och Vallentin i Gnet, Skröppeltorparn, Måns med läppa ock så han vars namn jäntan inte känner.
- Jag tyckte att den var lite ekivok. Kan du tänka dig! Jag sa till Povel vad jag tyckte om, men jag tror inte att han ändrade något. Ett sånt mähä var han verkligen inte...

Tycker du fortfarande att den är ekivok?
- Nej, det tycker jag verkligen inte. Jag har väl själv utvecklats en del också, faktiskt. ”Den sista jäntan” är väl en av hans finaste låtar.

Det var ”ganska lätt” att leva med Povel Ramel, säger Susanna Ramel. Det framgår att upptågen ofta fortsatte från yrkeslivet in i privatlivet.

- Han var oerhört generös. Han spelade till exempel gärna även på fester, han var full av musik som han gärna ville dela med sig av. Han tyckte mycket om att prova viner. Han skulle inte kalla sig själv för vinkännare, men han kanske var vinförståsigpåare lite grand. För varje utlandsresa frågade han om jag inte ville följa med, men det ville jag inte. Jag ville inte lämna så många barn, jag hade ju i alla fall fyra stycken och jag var inte så road av långresor. Men han var lite äventyrlig, han ville rida på noshörningar och sådant.

Men Susanna Ramel berättar också med värme om de resor de gjorde tillsammans på kryssningsfartyget ”Sea Cloud” i Västindien – Povel Ramel fick resan betald genom att han uppträdde – och om de kortare resor de gjorde tillsammans i Europa, framför allt ”lilla rundan” till Paris och London och den sista resan till Sevilla året innan han dog.

Och apropå ”Tjo vad det var livat i holken”:

- Han var mycket intresserad av fåglar, men han hade inte tillräckligt mycket tid för att lära känna dem närmare. Tyvärr.

Susanna Ramel lämnade balettkarriären när hon hade gift sig med Povel, men hon fortsatte att ägna sig åt kroppsrörelser och undervisade i dansrytmik i Astrid Gössels anda.

- Gössel­rytmiken bygger på att göra människan medveten om muskler som i allmänhet ligger i sin linda och som man inte vet om att man har. Jag slutade väl när jag var om kring 70, men jag tror att det är dens förtjänst att jag är så pass rörlig som jag ändå är.

Jag tog sånglektioner tidigt, berättar Susanna Ramel. ”Det hörde ihop med min levnad på något sätt”.

Hon fortsatte också att sjunga romanser, framför allt av Schumann och Schubert, i kyrkor och på Thielska galleriet, som morfar byggde.

På den omöjliga frågan vad hon minns mest av Povel Ramel svarar hon enkelt:
- Hela han.

Kurt Mälarstedt
är journalist med ett långt förflutet på Dagens Nyheter, författare och vice ordförande i Söderbergsällskapet.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Related Works